Vad händer i EU under 2024?

Under det år som just inletts löper mandatperioden ut för både EU-kommissionen och Europaparlamentet. Ett sådant ”skiftesår” innebär ofta att det blir en markant nedgång i de europeiska aktiviteterna. En hel del talar för att detta inte kommer att ske denna gång. Lars Danielsson, senior advisor på Lumo Advice, tittar närmare på vilka frågor som kommer att hålla grytorna kokande i Bryssel under 2024.

1. Den ryska aggressionen mot Ukraina fortsätter att kasta sin skugga över hela Europa

Tyvärr talar mycket lite för att vi får ett snart avslut på den ryska aggressionen mot Ukraina. EU och dess medlemsländer har varit en starkt bidragande orsak till att Ukraina kunnat stå emot den på pappret överlägsna ryska militärmakten. Under de snart två år som gått sedan aggressionen inleddes har EU:s enighet varit en stor styrka. Det politiska, ekonomiska och militära stödet har varit omfattande. Tolv sanktionspaket, ett massivt makrofinansiellt stöd och ökade leveranser av försvarsmateriel är några exempel på detta. Samtidigt har de ekonomiska konsekvenserna för Europa kunnat lindras, främst genom ett snabbt och solidariskt minskande av beroendet av ryska fossila bränslen. Ukrainska flyktingar i stora mängder har fått tillfälligt skydd i alla medlemsländer.      

Men nu finns det påfrestningar på sammanhållningen. Det började redan i höstas då bönder i de länder som gränsar till Ukraina protesterade mot vad man ansåg vara dumpning av landets jordbruksprodukter på de egna marknaderna. Vid EU-toppmötet i december motsatte sig Ungern ett fortsatt gemensamt ekonomiskt stöd till Ukraina.

Den senare frågan kommer med all sannolikhet att få sin lösning vid ett extra toppmöte den 1 februari. Om den ungerska blockeringen fortsätter, finns det möjligheter att säkerställa stödet på annat sätt. Men det står klart att det finns gränser för den gemensamma uthålligheten när det gäller fortsatt hårda tag mot Ryssland. Mycket tid kommer därför behöva ägnas av europeiska ledare att hålla ihop fronten så mycket som möjligt.

2. Det geopolitiska läget kommer att fortsätta att vara känsligt med EU:s relation till USA och Kina i fokus

EU:s roll i konflikten mellan Israel och Hamas/Hizbollah kommer att fortsatt vara begränsad. Medlemsländerna har sedan decennier tillbaka haft olika principiella utgångspunkter i det mesta som rör Mellanöstern. Centralt blir i stället att säkerställa ett gemensamt agerande med och mot USA respektive Kina.

Den transatlantiska relationen har under Biden-administrationens tid gått från ett ”Trumpskt” dödläge till ett mycket nära politiskt samarbete. Samtidigt har det, som vanligt, varit svårare att få genombrott med den politiska ledningen från det demokratiska partiet på områden som rör handel och industriellt samarbete.

Genom ett skickligt arbete av kommissionens ledning har Inflation Reduction Acts effekter på europeisk industri begränsats och undantagen för Europa när det gäller amerikanska tullar på stål och aluminium har förlängts.

Men under ett amerikanskt valår är det rimligt att räkna med ett stillestånd i diskussionerna om en större öppenhet för Europa på den amerikanska marknaden. Stort fokus blir givetvis på det amerikanska presidentvalet. Även om i princip alla Europas ledare har sina preferenser klara när det gäller utfallet av valet, är det viktigt att vara beredd på varje möjlig utgång. Även om det geopolitiska läget är annorlunda i dag, kan det vara skäl att erinra sig att det ändå gick att samexistera också med Trump-administrationen även om samtalsklimatet var ansträngt.

I skuggan av den amerikanska fixeringen vid sin relation med Kina, har det varit möjligt för EU att utveckla sin egen relation med en alltmer auktoritär regim. Återigen har enigheten varit EU:s största styrka. Under devisen ”de-risking but not de-coupling” har medlemsländerna kunnat samlas till en någorlunda gemensam strategi.

Frågan kommer tillbaka i konkret form redan i början av 2024 då kommissionen ska presentera sitt utvecklade koncept till en s.k. ekonomisk säkerhetsstrategi. Denna strategi handlar inte bara om Kina men det kommer ändå att vara relationerna med detta land som står i centrum.

Medlemsländerna har – inte minst under det svenska ordförandeskapet – kunnat ena sig om en rad defensiva instrument på handelsområdet för att vid behov kunna möta kinesiska marknadsstörande åtgärder. Men nu vill kommissionen med all sannolikhet gå längre.

I verktygslådan – som skisserades redan i juni förra året – finns troligen förslag om:

1. En gemensam analys av vilka teknikområden där det kan vara särskilt känsligt att vara alltför beroende av en enda leverantör.

2. En översyn av regelverket för granskning av utländska investeringar i Europa.

3. En förstärkning av en europeisk exportkontrollregim.

4. Ett initiativ om ett regelverk för europeiska investeringar i andra länder.

Många av dessa förslag kommer att ha svårt att få ett tillräckligt stöd hos medlemsländerna, men diskussionen kommer ändå att bli intensiv och mycket central, inte minst för de svenska företag som har ekonomiska förbindelser med Kina.

3. Arbetet med att göra Europa mer konkurrenskraftigt och färdigställa den inre marknaden kan komma att ta nya viktiga steg.

Ett viktigt resultat av det svenska EU-ordförandeskapet var skapandet av ett tydligare ramverk för hur Europa kan bli mer konkurrenskraftigt. En viktig del av detta arbete är att säkerställa det fullständiga genomförandet av den inre marknaden, där det framför allt återstår en hel del att göra på tjänsteområdet.

Under våren kommer två viktiga rapporter att läggas fram. Bägge har, lite märkligt, före detta italienska premiärministrar som huvudansvariga.

Mario Draghi har fått Ursula von der Leyens uppdrag att lägga förslag om hur arbetet med en ökad europeisk konkurrenskraft kan gå från slagord till konkret handling. Enrique Letta har fått ett liknande uppdrag när det gäller genomförandet av den inre marknaden. Medan Draghi ännu håller sina kort tätt intill bröstet, har Letta indikerat att han kommer med ambitiösa förslag som också kommer att innefatta den fria rörligheten för arbetskraft.

Det ekonomiska EU-toppmötet i slutet av mars blir ett viktigt tillfälle att diskutera dessa frågor vidare, något som ju är helt centralt inte minst för Sverige.

4. Sannolikt en mer konservativ kommission men i övrigt blir det mesta sig likt efter valet till Europaparlamentet

Vid valet till Europaparlamentet i början av juni finns det mycket som talar för att de EU-skeptiska krafterna får framgångar. Dock är det inte troligt att detta skulle få en sådan omfattning att den informella koalitionen av EU-konstruktiva partigrupper (konservativa/kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater) skulle tappa sin klara majoritet.

Under den snart avslutade mandatperioden har dessa tre grupper ofta haft svårt att samarbeta men detta kan komma att förändras om det blir ett tryck från krafter som uppfattas som EU-negativa. Det är också fortsatt så att i Europarlamentet är styrkan/kvaliteten hos enskilda ledamöter och nationstillhörighet väl så viktiga som partitillhörighet.

Nästa kommission kommer med stor sannolikhet att få en mer konservativ prägel än den nuvarande. Om Ursula von der Leyen får fortsatt förtroende som kommissionens ordförande är det dock troligt att hon kommer att försöka hålla kvar kommissionens initiativ i den politiska mittfåran. Den viktiga frågan för von der Leyen att besvara blir dock om hon kommer att fortsätta att göra politiska eftergifter till parlamentet. Detta kan bli den verkliga stridsfrågan när Europeiska rådet ska ta ställning till personfrågorna i slutet av juni.

Eftersom den konservativa gruppen sannolikt besätter positionen som kommissionens ordförande är det troligt att socialdemokraterna vill ha ordförandeposten i Europeiska rådet. Liberalerna skulle då få besätta positionen som hög representant för den gemensamma utrikespolitiken. 

5. Arbetet med att utforma ett EU med upp till 35 medlemmar kommer att intensifieras, något som kan få betydelse också för Sveriges relation till euron.

De flesta – med undantag av Viktor Orban – är av uppfattningen att beslutet vid EU-toppmötet i december att inleda medlemskapsförhandlingar med Ukraina och Moldavien var ett politiskt viktigt och nödvändigt steg. Samtidigt finns det också en bred insikt om att processen mot ett fullt medlemskap kommer att ta tid. Samma sak gäller för de länder på västra Balkan som befinner sig i olika stadier av förhandlingar med EU.

Den fråga som snart ställs på sin spets för de nuvarande medlemsländerna är hur EU bäst kan förbereda sig på att ta emot nya medlemmar. Det vi redan ser är en intensifierad diskussion – främst i Tyskland och Frankrike – kring behovet av att utveckla ett EU i flera hastigheter. Detta är ju ingen ny diskussion och delvis har vi ett sådant EU redan i dag. Men nu talar en hel del för att denna process kan gå ganska fort.

En tysk-fransk expertgrupp har skissat på ett förslag där kärnan av EU skulle utgöras av euroländerna. Samarbetet dem emellan skulle dock, enligt förslaget, omfatta mer än det som nu finns i eurosamarbetet och även innefatta delar av det rättsliga samarbetet och kanske också delar av den inre marknaden.

Aktualiteten i denna diskussion har också fått påspädning av det ungerska agerandet i EU de senaste månaderna. Efter att valet i Polen resulterat i en ny politisk inriktning för landets samarbete med EU är Ungern tämligen ensamt i sin uttalade EU-skepticism. Även om det finns en teoretisk möjlighet att hota Ungern med att man kan mista rösträtten i rådet, är det en mindre trolig utväg. Att göra ändringar i det nuvarande EU-fördraget kräver en enhällighet som inte finns.

Det man nu börjar skissa på i några huvudstäder är möjligheten att skapa ett nytt fördrag, utanför det nuvarande. Detta reser givetvis en mängd svårlösta frågor, men det kan vara fullt möjligt att resultatet av en sådan process vore att Sverige skulle hamna i ”division två” i EU-samarbetet på ett tydligare sätt än hittills.

Denna utveckling kan mycket väl innebära att frågan om vårt förhållande till euron kommer upp på den politiska dagordningen igen. Vill vi ha ett EU-medlemskap i samma kategori som t. ex. Ungern eller finns det anledning för oss att ta en förnyad diskussion om euron, något som helt säkert kommer att vara nödvändigt om vi vill vara med i EU:s kärna och befästa det förhållandevis stora inflytande som vi har idag?

Eurodebatten i Sverige har ju inletts lite försiktigt men har hittills förts mest i ekonomiska termer. Det kan mycket väl bli så att 2024 blir det år då Sverige ser det som rimligt att ta en förnyad diskussion om vilket inflytande vi vill ha i ett framtida större EU.

Lars Danielsson