Statsministern med nio liv

Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Under ett tal på söndagen den 22 augusti meddelade Stefan Löfven att han kommer att avgå som statsminister och partiledare för Socialdemokraterna i samband med partikongressen den 3-7 november 2021:

Jag har meddelat partiets verkställande utskott och valberedningens ordförande att jag vill lämna uppdraget som partiordförande på partikongressen i november och därefter också be om att bli entledigad som statsminister.

Jag har snart varit partiordförande under tio år, statsminister under sju. Det har varit fantastiska år. […] Men allt har ett slut och jag vill ge min efterträdare de allra bästa förutsättningarna.

Löfvens besked överraskade de flesta. Beskedet har inte föregåtts av någon seriös diskussion om att statsministern avsåg hoppa av innan valet. Det finns i nuläget inga uppgifter om några bakomliggande faktorer som påskyndat beslutet och uteblivna läckor tyder på att det varit ytterst få personer i partiet som känt till Löfvens beslut på förhand.

Men ser man till helheten finns det goda grunder för statsministern att fatta beslutet nu. Löfven fyller 65 nästa år, framför honom ligger en arbetsam och besvärlig tid. Budgetstrid, en lång valrörelse med tvåfrontskrig mot C till höger och nyfräscha V till vänster. Det är inte mycket som talar för att Löfven skulle nå upp till förra valresultatet på cirka 30 procent. På den sakpolitiska fronten får migrationsfrågan ny luft med Afghanistankrisen och den organiserade brottsligheten eskalerar. Nu kommer han direkt från en försommar där han kom ut, om än kortsiktigt, segrande för tredje gången i en regeringskris. Han får inget bättre tillfälle att lämna än nu.

Den konventionella visdomen säger att man bör ge en efterträdare uppemot två år innan nästa val. Löfvens efterträdare får mindre än ett. Samtidigt slipper denne dels att hantera den sista och utmanande budgeten, och dels kommer den stora mediala uppmärksamhet som naturligt följer på att S byter partiledare och Sverige statsminister leda till ett fördelaktigt inträde i valåret med större möjlighet att sätta agendan i rapporteringen.

Det finns ett antal kandidater som har florerat i rapporteringen. Magdalena Andersson är den utan konkurrens mest sannolika kandidaten. Om hon själv vill ha jobbet pekar det mesta på att det är hennes. Även om hon inte vill ha jobbet är det ett högt tryck på att efterträdaren ska vara en kvinna, vilket gör att hon sannolikt ändå tackar ja. Om hon däremot avstår finns några individer som konkurrerar bakom henne. Bland dessa finns t.ex. Mikael Damberg och Ibrahim Baylan. Även Lena Hallengren har seglat upp som en starkare kandidat under pandemin men hennes hälsoläge gör hennes möjligheter något oklara. Morgan Johansson är en tredjehandskandidat, men skulle möjligen ha en fördel i att framstå som något mer vänster än Damberg och Baylan. Bland många partiaktiva finns en önskan om en vänstersväng i politiken. Med Magdalena Andersson får man istället stabilitet och trygghet. Och en kvinna.

Vad händer nu? Löfvens fokus kommer ligga på att få igenom en sista budget. En uppenbar risk med att avisera sin avgång är att Löfven nu kommer att betraktas som en lame duck av sina motparter, vilket försämrar förhandlingsläget. Samtidigt har vare sig V, MP eller C något att vinna på att fälla regeringen i detta skede. Mycket talar också för att Löfven känner sig relativt säker på att få igenom budgeten, V har dessutom varit samarbetsorienterad i sin retorik senaste tiden. Som statsminister har han sällan velat ta några risker, och det är inte otroligt att valet av tidpunkt för beskedet om sin kommande avgång följer det mönstret.

Löfvens efterträdare behöver säkra upp ett långsiktigt stöd från Centerpartiet och bygga en fungerande relation som kan lägga grunden till samverkan även nästa mandatperiod. Samtidigt måste man vända den negativa opinionstrenden och läckaget till V. Dessutom finns det en rad sakfrågor som kräver visad handlingskraft där gängkriminaliteten kanske är den mest prioriterade frågan opinionsmässigt.

Om Magdalena Andersson blir statsminister är det mest sannolikt att det inte blir någon genomgripande förändring av den övriga regeringen. Hennes första prioritet är att signalera kontinuitet och trygghet. Relationen med C är så strategiskt viktig för S att man vill undvika allt som kan väcka oro hos samarbetspartnern. Fokus kommer att ligga på att bygga en attraktiv valplattform, och på att säkra ett parlamentariskt underlag som bär in i nästa mandatperiod.

Vad gäller Löfven så kommer hans eftermäle inte att handla särskilt mycket om politiska reformer och idéarbete. Istället kommer man att lyfta fram bragden att splittra den framgångsrika alliansen och säkra regeringsmakten i två mandatperioder för S, trots icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Främst kommer han att bli ihågkommen som statsministern med nio liv. Eller åtminstone tre.