Anders Lönnberg ny senior advisor

Den tidigare nationella Life Science-samordnaren Anders Lönnberg ansluter sig till Lumo Advice som senior advisor. Han spår en ökad centralisering i styrningen av vården och att detta öppnar upp stora möjligheter för den svenska Life Science-sektorn.

Anders Lönnberg har en lång karriär i svenskt samhällsliv. Från socialdepartementets korridorer som statssekreterare på 1980-talet till förtroendeuppdrag som landstingsråd, riksdagsledamot och VD för SACO. En stor del av sitt yrkesliv har han tillbringat i det som brukar kallas för Life Science-sektorn, bland annat som Novartis chef för public affairs i Norden samt fyra år som Sveriges första nationella samordnare för Life Science på regeringens uppdrag. Under dessa år har han hunnit fundera en hel del på hälso- och sjukvårdens utmaningar.

Life Science nytt fokusområde för Lumo Advice

Anders Lönnberg ny senior advisor för att stärka byråns erbjudande inom Life Science.

Hur skulle du sammanfatta utmaningarna för hälso- och sjukvården i Sverige?

Hälso- och sjukvårdsområdet påverkas både av strukturella problem som funnits under lång tid, och mer händelsedrivna utmaningar. Problembilden kan sammanfattas med tre ord: pandemin, pengarna och patienterna. Alla dessa tre faktorer har skapat ett förändringstryck som är högre än på länge.

Pandemin har lett till en stor vårdskuld som måste betas av, vilket i skenet av svensk sjukvårds relativt låga produktivitet blir en särskilt stor utmaning. Sverige har en hög kvalitet i vården, men ett produktivitetsproblem. Trots att Sverige har en hög läkartäthet träffar en svensk läkare bara en tredjedel så många patienter som norska och finska läkare. Det avspeglar sig också i att vi har bland de högsta kostnaderna för sjukvård i Europa, men ett produktionsvärde som är väsentligt lägre än snittet.  

Vad gäller pengarna är det idag endast en av 21 regioner som kan bära sin egen budget. Samtliga regioner utom Region Stockholm behöver omfattande statsbidrag för att gå runt. Den som står för notan torde också vilja ha ett inflytande över hur pengarna används. Här håller ett politiskt momentum på att byggas upp. Det kan vi bland annat se i Sofia Wallströms utredning som presenterades den 1 september 2021. Ett av hennes förslag handlar om att staten ska ta över ägandet av vårdbyggnader. Ett annat om att det ska införas ett nationellt riksintresse för hälso- och sjukvårdsområdet. Det är konkreta och seriösa förslag som tar oss mot ökad nationell styrning  

Dessutom börjar patienterna kräva förändring. Sverige är idag ett ojämlikt land när det handlar om vårdchanser, tillgång på läkemedel osv. Vilka läkemedel du får när du ligger inlagd på sjukhus beror på vilken region du är bosatt i. Ett annat exempel på ojämlikheten är att du inte kan söka slutenvård i vilken region du vill. Genom EU-medlemskapet kan man som patient söka slutenvård i hela Europa. Något hårdraget kan man säga att du som patient från Östersund har rätt att söka vård i Österrike, men inte i Örebro. Det börjar patienterna tröttna på och flera av de största patientorganisationerna har nu gått ut och stöttat förslagen i Wallströms utredning för ökad centralisering. Något håller på att hända här.

“Något hårdraget kan man säga att du som patient från Östersund har rätt att söka vård i Österrike, men inte i Örebro. ”

Vad händer inom Life Science-sektorn?

Till att börja med måste man förstå att Life Science-sektorn idag är jätteviktig för Sverige, det är den sektor som har det högsta nettoexportvärdet av alla sektorer. Bara Astra Zeneca ensamt står för sex procent av all varuexport från Sverige.

Med 21 huvudmän och 21 administrativa system i landet blir friktionskostnaderna väldigt höga. Dessutom är regionerna för små för att kunna upprätthålla tillräcklig kunskap och kompetens på egen hand. Det är ett problem, inte bara för patienterna utan också för Life Science-sektorn, som hänger intimt samman med hälso- och sjukvården. Den här sektorn skulle alltså gynnas av en ökad centralisering inom vården.

I relation till sin betydelse för svensk samhällsekonomi är kunskapen om Life Science-sektorn oproportionerligt låg i Sverige. De tre stora länderna i Europa på Life Science är Schweiz, Storbritannien, och Sverige. Numera är Sverige därmed störst inom EU.

Nu initierar regeringen en översyn av Life Science-sektorn. Jag tror inte översynen i sig kommer att leda till så mycket, men det kan vara ett bra tillfälle för branschens aktörer att ta en mer aktiv roll för att höja det allmänna kunskapsläget om behoven i deras sektor. Forskningen är själva förutsättningen för den vidare utvecklingen i kedjan och idag har vi stora problem med incitamentsstrukturen för att främja medicinsk och klinisk forskning i Sverige. Det är ett område där vi borde ha mer debatt än idag om vi inte ska halka efter.

Vilka områden bör man hålla koll på?

Det pågår en fullkomlig revolution tack vare DNA-tekniken. Nya sjukdomar upptäcks i princip dagligen, men det leder i sin tur till ännu högre krav på specialisering, vilket vårt system med 21 huvudmän inte är särskilt väl anpassat för.

Bröstcancer var en gång den dominerande cancersjukdomen för kvinnor i Sverige och drabbade ungefär 9 000 personer om året. Sedan blev det fyra olika sjukdomar, och sedan elva. Idag består bröstcancer av 2 400 olika så kallade fenotyper, som var och en har sin egen behandlingsmetod. Den kunskapen måste finnas tillgänglig brett för att kunna behandla sjukdomen.

“Det pågår en fullkomlig revolution tack vare DNA-tekniken. Nya sjukdomar upptäcks i princip dagligen, men det leder i sin tur till ännu högre krav på specialisering, vilket vårt system med 21 huvudmän inte är särskilt anpassat för. ”

Allt detta gör att man måste se mer nationellt på sjukvården. Upptagningsområdet måste växa, och det krävs en mer aggregerad kunskapsbas för att kunna ställa rätt diagnos. Här kommer också big data och AI in i bilden. Med hjälp av storskalig informationsbearbetning kan läkare få hjälp att ställa rätt diagnos – men det kräver att det också finns informationssystem som kan kommunicera med varandra, och det saknas i Sverige.  

Det råder alltså ingen brist på utmaningar – men inte heller på möjligheter. Men det krävs att vi organiserar strukturerna inom vården och forskningen för att kunna ta till vara på dem.