SD – i en gyllene sits eller på en knivsegg?
Kan Sverigedemokraterna både äta kakan och ha den kvar? När Tidöavtalet presenterades, med SD:s blåsippa som den första partisymbolen på försättsbladet, tolkades det av en del politiska analytiker som att SD hade givits en gyllene sits.
Genom Tidöpartiernas lösning med samordningskanslier på statsrådsberedningen gavs SD inflytande över politiken, utan att ingå i regeringen. På så sätt behöver SD inte bära ansvar för den förda politiken – trots att partiet i hög grad har varit delaktig i utformandet av det politiska programmet. I praktiken kan alla regeringens förslag, utredningar, propositioner och yttranden blockeras av ett parti som inte är ansvarigt inför konstitutionsutskottet eller riksdagens misstroendevotum.
“Vid framgång kan SD ta åt sig äran för att ha arbetat fram effektiva reformer; vid motgång kan partiet två sina händer.”
Ansvar gentemot riksdagen är en sak, men vilket ansvar utkräver väljarna av SD? Analysen att de sitter i en gyllene sits bygger på att SD kan reglera allmänhetens bild av partiets ansvar för det politiska utfallet. Vid framgång kan SD ta åt sig äran för att ha arbetat fram effektiva reformer; vid motgång kan partiet två sina händer och hävda att de i slutändan inte är ansvariga – men fungerar det i realiteten?
SD har tappat i opinionen
Den senaste väljarbarometern från SVT/Novus ger vid hand att SD har tappat 4,1 procentenheter från valresultatet. 16,4 procent av väljarna kan tänka sig att lägga sin röst på SD nu, jämfört med valets 20,5 procent. Naturligtvis är SD:s fall från en högre jämförelsenivå, men inget annat parti har tappat så många väljare mellan valet och nu.
Vart går SD:s förlorade stöd? I viss mån till regeringen. Även om både L och KD skvalpar vid spärren, har M:s opinionsstöd ökat sedan valet: från 19,1 procent till 20,2. Det är främst S som stiger i opinionen, partiets stöd har vuxit med hela 8,1 procentenheter sedan valet, till 38,4 procent. Senast S låg på så höga nivåer var 2009, då Mona Sahlin stod vid rodret. Då som nu gagnas S av att kunna bedriva opposition mot sakernas tillstånd. För S skadar det inte heller, på kort sikt, att de tilltänkta koalitionskamraterna MP och C för tillfället saknar styrfart.
Jämförelse mellan senaste SVT/Novus och riksdagsvalet. Procent anger resultatet i opinionsundersökning, grå stapel riksdagsvalet.
På sociala medier mullrar ett missnöje mot SD. Bränslepriserna är ett rött skynke för dem som samlas i Facebookgrupper som Bensinupproret 2.0. Av de tio kronor vid pump för diesel, som utlovades före valet, har det hittills bara blivit 41 öre. I särskilt upprörda inlägg kallas SD nu ”Svekdemokraterna”. SD sägs ha blivit ett parti bland de andra; till ”sjuklövern” har ytterligare ett blad lagts till. Det finns visst fog för denna syn. Även om förtroendet för Jimmie Åkesson dalar totalt sett, enligt den senaste mätningen från Demoskop, visar årets SOM-undersökning att Jimmie Åkessons popularitet bland andra partiers väljare ökar.
Elsa Widding blir politisk vilde
Inte bara på Facebook pågår en svekdebatt. När riksdagsledamoten Elsa Widding lämnade SD var det för att hon kände sig just sviken. Hon ansåg att hon inte hade fått tillräckligt stöd från partiet när hon kritiserades av i synnerhet utbildningsminister Mats Persson (L) för sitt deltagande på en konferens där (enligt uppgift från Expo) förintelseförnekare deltog. Enligt Widding valde partiet att hellre stötta regeringen än henne, varför hon nu kommer att tillbringa resten av mandatperioden som politisk vilde.
“En gräns har passerats, jag lämnar Sverigedemokraterna.”
Elsa Widding, på sin Youtubekanal Klimatkarusellen Elsa Widding
Gräsrötterna ger Widding rätt. Hon uppfattas som en sanningssägare som står upp för den politik som SD:s väljare egentligen röstade för, men som inte förverkligas på grund av att partiet nu prioriterar relationen med L. Att hon lämnar partiet blir då en symbol för hur SD i allt högre grad verkar bli en del av det etablissemang som upplevs tysta sanningen.
Fler SD-utspel att vänta
Att SD dagen efter Widdings avhopp väljer att angripa L:s hjärtefråga – det europeiska samarbetet – och vädrar tanken på ett utträde ur EU, kan i sammanhanget tolkas som ett försök från partiets sida att balansera på knivseggen mellan väljarstöd och regeringsinflytande. Det är ett kraftfullt sätt att distansera sig från Liberalerna, men är samtidigt enbart en symbolhandling som ingalunda kräver att partiet följer upp utspelet med något slags åtgärd. Sveriges EU-medlemskap kommer inte att påverkas av en debattartikel i Aftonbladet.
En parallell går att dra till hur V agerade under den förra mandatperioden. I rollen som stödparti till S-regeringen fann partiet det nödvändigt att markera sitt oberoende från S genom att gå ihop med SD i en misstroendeförklaring. Frågan är om SD kommer att försöka sig på något liknande. Det återstår att se vilken fråga som SD skulle se som viktig nog för att splittra Tidöpartierna. Regeringens val att tillsätta en utredning som ska ge mer vindkraft irriterar SD, men det är mer sannolikt att en sådan knäckfråga blir på det sociala området.
Den senaste tidens utspel från SD:s företrädare bör i så fall också ses som ett tecken i tiden på hur SD går ner i spagat mellan positionerna som å ena sidan missnöjesparti, å andra sidan en del av regeringsunderlaget. När Richard Jomshof slår mot multikulturalism och Björn Söder mot den förre TT-skribenten Owe Nilsson är det möjligen en del av ett taktiskt spel där ett antal medlemmar får frifräsa och piska upp stämningen bland sifferkonton på Twitter, samtidigt som Åkesson antar en roll som ansvarsfull och seriös.
Redo att verka ansvarsfull och seriös?
SD:s utspel i debattartiklar och sociala medier ger en indikation för framtiden. När regeringsunderlaget pressas av opinionsundersökningarna och nästa val närmar sig, kan SD tänkas inta en alltmer offensiv position mot regeringen för att påminna allmänheten om att partiet inte bär ansvaret för brutna vallöften.