Man saknar inte kommunpolitikerna förrän de är borta

Det långsiktigt största hotet mot Almedalsveckan som den mest relevanta arenan för samhällsdebatt är att kommun- och regionpolitikerna försvinner. Balansen mellan politik, media, organisationer och näringsliv är det som gjort Almedalsveckan unik, och politiken har fungerat som det centrala nervsystemet. Om politikerna uteblir, sjunker hela veckans legitimitet och relevans.

Årets Almedalsvecka var den mest experimentella på många år. Arrangören Region Gotland behöll fjolårets förkortning till fem dagar istället för åtta, och tidigarelade dessutom allt med en vecka. Känslan efter årets politikervecka är att det varit glesare än vanligt på Visbys gator och torg, och att politikernärvaron var markant lägre. Detta hänger delvis ihop med att det är ett mellanvalår, men det kan också bero på att tidigareläggandet givit upphov till fler kalenderkrockar, samt på en viss kvardröjande oro efter fjolårets tragedi, mordet på Ing-Marie Wieselgren.

“Man behövde inte oroa sig för att bli inträngd i ett hörn av en människa iklädd getingdräkt, andas in rök från brinnande pengar, eller för den delen råka hamna mitt i en flash mob om fördelarna med platt skatt.”

Samtidigt var seminarierna som vanligt välbesökta, och de mer jippoartade inslagen var färre. Man behövde inte oroa sig för att bli inträngd i ett hörn av en människa iklädd getingdräkt, andas in rök från brinnande pengar, eller för den delen råka hamna mitt i en flash mob om fördelarna med platt skatt. När jippona tar upp mindre utrymme finns mer syre kvar för de samtal som skapar bestående värden.

De samtalen blir svårare att genomföra om det offentliga Sverige minskar sin närvaro. Och i år är intrycket att politikerna var mer sällsynt förekommande. Om politiken överger Almedalen försvinner även det mediala intresset. Det som då återstår är företag och organisationer som talar om sina frågor för varandra.  

Hur det blir med rikspolitikens intresse för Almedalen återstår att se. Det kan vara så att det är en tillfällig dipp, och att intresset successivt växer ju närmare vi kommer valåret 2026. Men allvarligare än rikspolitikernas ointresse är om den kommunala och regionala politiska nivån skulle försvinna. Det som idag säkerställer att Almedalen också innehåller relevanta och intressanta diskussioner om de bredare samhällsfrågorna är just de kommunala och regionala representanternas närvaro.

För aktörer inom vård, omsorg och fastigheter – med enormt många politiska stakeholders som ofta är spridda över landet – finns det heller inte så många andra plattformar och mötesplatser under året. 

Och här kommer den extrema kostnadsutvecklingen in i bilden. Privata företag och organisationer får själva avgöra om de tycker att Almedalen är värt pengarna, men offentliga företrädare har andra huvudmän och måste kunna motivera sin närvaro i publik debatt. Den debatten blir allt svårare att vinna, särskilt i tider av ekonomisk åtstramning.

Den region som valde att slå upp sin paviljong längs Visbys strandpromenad kanske faktiskt förtjänar kritik, för att inte tala om den region som bjöd på både alkohol och något slags dansfest. En enda association till Roms sista dagar är en association mer än regionpolitikerna har råd med.

Därtill bör alla kommuner och regioner ta sig en funderare på syftet med sin närvaro. Är det verkligen att marknadsföra just sin regions förträfflighet, eller är det att bidra med kunskap och kompetens till det viktiga samtalet om samhällsutvecklingen?

Så, om region Gotland vill att Almedalen ska fortsätta att vara den främsta platsen för samhällsdebatt i Sverige behöver de säkerställa att kommuner och regioner har en arena för sin närvaro som varken leder till svårhanterliga diskussioner på hemmaplan eller frestar varje enskild region att profilera sig själva bortom det uppenbart lämpliga. Om inte denna legitimitetsskapande kärna bevaras riskerar Almedalen att bli ett Babels torn där tusen röster tävlar om utrymmet men ingen hör vad som sägs.