Dags för det svenska näringslivet att sluta blicka västerut och börja resa till Bryssel
Så har amerikanska folket valt en nygammal president. Månader av intensiv bevakning av Trumps och Harris, dessförinnan Bidens, kampanj har nått sitt slut. En viss tomhet uppstår, vad ska den politiskt intresserade nu lägga sin tid på? De många timmar långa utfrågningarna av kandidaterna till att bli nya EU-kommissionärer? Ja, kanske.
På många sätt är amerikansk politik oemotståndlig för den samhällsintresserade. De färgstarka karaktärerna, som med svenska mått mätt framstår helt gränslösa. Det lockande svartvita i att ha två tydliga motståndare. Det komplexa systemet med elektorer som gör valet till en perfekt gamifierad process där kandidaterna måste klara av stat för stat för att vinna helheten. Allt kommenterat av amerikansk media som är väsentligt mer dramatiskt begåvad än sin svenska motsvarighet.
Det är inte konstigt att hela det samhällsintresserade skiktet av Sverige blir som besatt när det amerikanska folket går till val. I ärlighetens namn är det relativt många som följer det eklektiska politiska landskapet på andra sidan Atlanten hyfsat nära även under mandatperioderna. Det som är anmärkningsvärt är samma grupps till synes totala ointresse för EU-politik.
Även om den amerikanska presidenten på många sätt har inflytande även på den svenska ekonomin är EU:s olika institutioners makt över svenska företags och hushålls tillvaro väsentligt större. Ändå är det svårt även bland svenska företagsledare och de mest inbitna politiska debattörerna att uppbåda intresse för det politiska landskapet i Bryssel. Inte ens när vi själva ska välja våra representanter till Europaparlamentet får det tillnärmelsevis lika mycket tv-tid, tidningsutrymme, specialpoddar, seminarier och liknande som det amerikanska presidentvalet får.
På många svenska företag läggs stora resurser på att följa och påverka svenska beslutsprocesser. Den generella mognadsgraden för att göra detsamma för beslutsprocesser i EU är väsentligt lägre. Behovet är däremot växande. EU:s regulatoriska inflytande på medlemsländerna har ökat kraftigt under det senaste decenniet. På klimatområdet har det blivit särskilt tydligt. Rapporteringsdirektivet CSRD, taxonomin och markanvändningsförordningen LULUCF är bara några av de regulatoriska initiativ från Bryssel som har omfattande och direkta konsekvenser på svenska verksamheter.
När den fria världens ledare nu heter Donald Trump finns det också mycket som talar för att kommissionsordföranden Ursula von der Leyen kommer att få en ännu viktigare roll i att positionera och stärka Europa i relation till Ryssland och Kina. Och USA för den delen. Hon är redan långt mycket mer profilerad än sina företrädare och efterfrågan på starka ledare som står upp för ekonomiska och demokratiska liberala principer ger henne möjlighet att ta ett steg framåt. Ändå ligger det svenska näringslivet långt efter många andra medlemsstaters motsvarighet i engagemang och förmåga att påverka dynamiken i EU och utformningen av lagstiftning som kommer därifrån.
Copyright: European Union, 2024
Kanske är det så att det är just fokuset på reglering som dödar intresset för EU-politik. Intresset för amerikansk politik handlar mycket lite om sakfrågor (med undantag för, ur svenskt perspektiv, bisarra förslag som inskränkningar av aborträttigheten och striktare reglering av äktenskap mellan homosexuella) utan mer om persongalleriet, det ständiga flödet av politiska skandaler och spelet i DC. Kanske är Bryssel helt enkelt för byråkratiskt och tråkigt för att vi ska engagera oss? Bygger det politiska intresset i tyckonomin och det svenska näringslivet främst på många sedda säsonger av West Wing, målande texter av Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg och skvaller från partiledares bröllopsfester och hustvister?
Förmodligen inte. För som sagt: på många svenska företag läggs stora resurser på att engagera sig i det byråkratiska hantverk som politik till stor del är. Men i Bryssel är det där hantverket övermäktigt invecklat. Byråkraterna övermäktigt många. Processerna övermäktigt komplexa. Det är svårt, även för den mest inbitne entusiasten, att kunna bevaka ett politikområde, eller ens följa ett enskilt beslutsärende. Lägg därtill att EU:s beslut inte bara formas i Bryssel utan i Paris, Berlin och Rom på franska, tyska och italienska. Och på 20 andra officiella EU-språk förutom engelska. Det gör att det upplevda avståndet mellan Sverige och Bryssel blir onödigt stort. Särskilt i ett land som, i relation till medlemsstater som Frankrike, Italien och Tyskland, upplevs ha begränsat inflytande på många politiska områden.
Bristen på engagemang för och kunskap om EU-institutionernas inre liv är en stor nackdel för det svenska näringslivet. Det är inte ovanligt att svenska företag yrvaket höjer rösten när det är alldeles för sent för att stoppa skadlig lagstiftning. Det är också många svenska företag som går miste om att dra fördel av en rad olika möjligheter som EU kan erbjuda. För att man helt enkelt inte har koll på dem.
Så hur ska intresset för EU-politiken höjas? Det finns många som kan bidra. Att svensk media lade lite mer resurser på att följa det inre livet i EU på ett lika engagerat sätt som man gett prov på under den amerikanska valrörelsen hade varit ett steg på vägen. Det torde finnas möjligheter för våra svenska Europaparlamentariker att synas oftare än var femte år när det är dags för val och informera om sitt arbete och konfliktlinjerna i Bryssel. Det är delvis en fråga för deras respektive moderparti att ge dem det utrymmet. Att svenska företagsledare lade större kraft på att formulera vikten av EU:s inflytande på deras verksamhet och strategin för att påverka detta inflytande hade också höjt prioriteringen på EU-frågor. Finansmarknadens många analytiker som i växande grad insett vikten av att göra politiska riskanalyser för de företag de följer har också en kunskapsresa att göra för att förstå EU:s viktiga roll för det svenska näringslivet.
På Lumo Advice gör vi vårt bästa för att höja våra kunders medvetande om vikten att inte lämna lagstiftningsprocesserna i Bryssel till sitt öde. För även om det kan tyckas främst vara grå byråkratiska långbänksprocesser som pågår där nere så är det till stor del där förutsättningarna för svenska företag och oss som svenskar sätts. Vi måste orka intressera oss för det.