Ett år i NATO - men vad vill Sverige med medlemskapet?
Idag är det ett år sedan Sverige blev fullvärdiga medlemmar i NATO. Och efter en omtumlande vecka där Trumpadministrationen skällt ut Zelenskyj inför öppen ridå, dragit tillbaka det militära stödet till Ukraina och sagt att Europa inte kan räkna med att USA:s närvaro är för evigt, blir frågan oundviklig: Hur känns det svenska NATO-medlemskapet idag?
När utrikesminister Maria Malmer Stenergard fick frågan i P1 Morgon följdes den av en lång, eftertänksam paus. Och det är kanske inte så konstigt - Sverige har på bara ett år gått från att stå utanför allianser till att vara del av ett militärt samarbete där den viktigaste parten inte längre uppfattas som helt pålitlig.
När Sverige ansökte om NATO-medlemskap präglades processen av en känsla av brådska. Den säkerhetspolitiska situationen var akut, och diskussionen om vad medlemskapet faktiskt skulle innebära hamnade i skuggan av den övergripande frågan om att snabbt säkra svensk trygghet. Det fanns varken tid eller utrymme att diskutera Sveriges långsiktiga roll i alliansen.
Ett år senare borde förutsättningarna att ta den diskussionen finnas – men återigen är omvärlden så osäker att den uteblir. NATO förändras, den transatlantiska länken skakar, och vi riskerar att förbli passiva i en allians där andra aktörer sätter agendan.
När de svenska partiledarna möttes i Agendas partiledardebatt i söndags rådde fortsatt konsensus - NATO-medlemskapet står fast, oavsett politisk färg. Såväl Moderaterna som Socialdemokraterna har varit tydliga med att Sverige ska vara en aktiv medlem i NATO. Men vad vill vi med medlemskapet?
Utan en tydlig programförklaring riskerar NATO-medlemskapet att förbli oförankrat hos den svenska befolkningen, den politiska debatten grund, och Sveriges avtryck inom organisationen svagt.
Vilken roll kan då Sverige spela? Vi har en lång tradition av innovation och teknologisk spetskompetens, men NATO är mer än en teknisk allians. Det är en politisk organisation där diplomati, säkerhetspolitik och försvarsindustri sammanflätas. Vi kan göra skillnad på flera områden:
Teknologisk innovation: Sverige har en ingenjörstradition och ett startup-klimat som få andra NATO-länder. Ett svenskt NATO Center of Excellence för innovation skulle kunna göra oss till en nyckelspelare i alliansens framtida strategi.
Nordisk samverkan: Med Finland som ny medlem har de nordiska länderna en starkare röst i NATO än någonsin. Vi kan driva frågor om regional säkerhet i Östersjön och Arktis, där vår kompetens och geografi ger oss tyngd.
Diplomati och säkerhetspolitik: Om USA vacklar behöver Europa stärka sin förmåga att hålla samman alliansen. Sverige har en tradition av att bygga broar – en roll vi borde använda aktivt.
Kanske var utrikesministerns paus i P1 Morgon inte så dum ändå. Men efter ett års medlemskap är det hög tid att fylla tystnaden med något mer än eftertankens kranka blekhet.