Energifrågan kräver ledarskap och mod

Återigen har energiförsörjningen seglat upp som en fråga av strategisk betydelse, inte bara för klimatfrågan, utan för Europas autonomi på det säkerhetspolitiska området. Sverige befinner sig i det avseendet i en väsentligt bättre position än många andra länder. Vi har rådighet över elförsörjningen, och hela 60 procent av vår energianvändning är förnybar, i huvudsak baserad på inhemska råvaror. Med kärnkraften nu klassad som hållbar i taxonomin kan även investeringar i nya anläggningar komma att bli mer attraktiva. Vi kanske äntligen kan lämna 1980 års energipolitiska debatt bakom oss och istället börja blicka framåt.

Både utifrån ett försörjningstrygghetsperspektiv och för omställningen av ekonomin är fortsatt elektrifiering nödvändig. En fördubbling av elanvändningen är inte osannolik, om industrin och transportsektorn ska kunna frigöra sig från sitt fossilberoende. En pådrivande faktor är att vätgas nu bedöms vara en nyckel till omställningen, och att vätgasproduktion är en extremt elintensiv verksamhet.

“Energiförsörjningen är en fråga av strategisk betydelse”

Ibland kan en titt i backspegeln ge vägledning för framtiden. Framförallt är det intressant att titta på hur tidigare analyser och förutsägelser har sett ut. För 14 år sedan, under min tid som ansvarig för energi- och klimatfrågor på Svenskt Näringsliv, gav vi McKinsey i uppdrag att ta fram en stor studie om hur en möjlig väg bort från fossila bränslen skulle kunna se ut. Experter från ett 40-tal industrier och organisationer deltog aktivt och gjorde djupdykningar i den tekniska utvecklingen drygt 20 år framåt. Motsvarande studie på global nivå hade McKinsey tidigare genomfört på uppdrag av Vattenfall. 

Rapporten från McKinsey, 2008

Huvudslutsatserna i studien är fortsatt giltiga. Man såg framför sig en ökad elanvändning, och att klimatfrågan skulle komma att bli en tvingande restriktion för näringslivet i framtiden. Men på vissa punkter missade man kraften i teknikutvecklingen. Till exempel förutspådde man inte den snabba utvecklingen för laddbara bilar. Prognosen var tio procent laddbara bilar år 2030. Redan i fjol nådde laddbara bilar en andel på fem procent av alla personbilar i trafik, och prognosen för 2030 är nu alltifrån 50 till hela 80 procent. 

Det är uppenbart att man i studien från 2008 underskattade den snabba utvecklingen inom batteriteknologi. Istället var ökningen av biodrivmedel på den tiden det huvudsakliga spåret i transportsektorn, och man antog en exponentiell utveckling in i framtiden. Det är ett exempel på hur prognoser ofta har en slagsida till förmån för det redan kända. Verklighetens dynamiska utveckling fångas därmed sällan av modeller. 

Ett annat exempel var den stora vikt man då fäste vid CCS-tekniken. Vätgasen avfärdades som fullständigt osannolik på grund av dess höga kostnader. Istället skulle industrin bli klimatneutral genom avskiljning och lagring av koldioxid. Så blev det inte, och istället är det vätgasen som idag ses som den absolut mest lovande tekniken för att göra industrin fossilfri.

Det finns några lärdomar att dra av detta. Den första är att det finns brytpunkter när en teknik går från utopi till verklighet. Den brytpunkten kan komma snabbare än man tror beroende på tekniska genombrott, en förändrad samhällsdebatt eller en förändrad ekonomisk kalkyl. Först kommer inget, sedan lite grann och till slut allt på en gång när alla stjärnor står rätt. 

“Ledarskap spelar en stor roll”

Den andra lärdomen är att ledarskap spelar en stor roll. Jag minns särskilt ett seminarium med SSAB:s VD Martin Lindqvist i samband med lanseringen av Hybrit, för cirka 5 år sedan, då jag passade på att fråga vad som fått dem att inte välja den enklare utvägen att nyttja CCS-tekniken, för att på så sätt ta hand om koldioxidutsläppen. Hans svar var helt enkelt att det för SSAB:s del var viktigt att hantera själva grundproblemet: ”Vi vill göra rätt på riktigt”. Den typen av beslut, som mer bygger på ledarskap än på strikt ekonomiska kalkyler, fångas inte heller av modeller om framtiden.

Vad betyder då detta för framtiden? En central slutsats är att det är viktigt att inte på förhand utesluta några alternativ, varken från politikens sida eller från näringslivet. Det som ena dagen framstår som omöjligt kan nästa dag vara höjden av klokhet. Detta ser vi inte minst prov på under den pågående omprövningen av den europeiska energipolitiken. Det som nu är på gång runtom i Sverige, med en mångfald av olika utvecklingsprojekt inom alltifrån lagringsteknologi, vätgasproduktion, högeffektiv biokraft, e-bränslen, vindkraft, SMR etc. är väldigt lovande för framtiden. Samtidigt – att fördubbla elproduktionen på 25 år är ett projekt av gigantiska mått som inte bara är en ekonomisk utmaning, utan också ställer stora krav på logistik och kompetensförsörjning. Är vi rustade för detta? 

Det leder över till min avslutande slutsats, nämligen att en gnutta ödmjukhet ibland kan vara på sin plats, både för prognosmakare, politiker och debattörer. Framtiden är oskriven, men vi lägger grunden till den här och nu. Att börja den resan med att stänga dörrar är en dålig start. 

Birgitta Resvik

Senior Advisor på Lumo Advice

Artikeln är även publicerad på Second Opinion.